'

Min första kärlek är komplicerad. Vädligt komplicerad..
Och det finns bara en som vet om den, och det är just du.
Vill inte skriva för mycket om just det här. Ganska så känsligt och tror inte att någon skulle förstå..

Det börja i somras. Du kommenterade min bdb, jag kollade din, tyckte att du såg bra ut och tog din msn. Vi började snacka där istället, sen börja vi smsa. Allt var liksom vanligt tills vi börja snacka exakt varje dag, då jag alltid fick dom där söta smsen på morgonen, dom jag alltid låg vaken och väntade på. Du förvandlades varje dag, jag såg dig på ett annat sätt, på något alldeles underbart sätt. Jag var verkligen beroende av dig, din röst, och ditt sätt att få en att hoppas. Så fort jag var nere var det dig jag kunde prata med, bara dig. Du förstod alltid, du hjälpte. Och ibland var jag bara nere för att det hade gått för lång tid utan din röst..
Efter några månader ändrades ganska mycket, det kom in en annan, det hade varit en annan där ett tag, utan att jag visste det. Det var liksom inte du och jag, så jag kunde inte bli sur, jag blev aldrig sur, jag blev bara ledsen, ledsen och förstörd. Men bara jag vet att du är lycklig så vet jag att jag kan överleva skiten, och det gjorde jag, men det känns ändå jobbigt idag. Vi har inte hört av varandra på typ jätte länge och det är verkligen jobbigt. Men känns som att jag behöver komma tillbaks till verkligheten ett tag, sluta drömma och börja om på nytt.
Du var min första kärlek och det jag vill minnas med den är dom härliga, underbara minnena! Dom som jag har sååå många av med dig. Alla drömmar t.ex..